Älskade lilla ♥Lykke♥

Egentligen är nyårsafton en dag som alla andra, men många

med mig känner nog att den är lite läskig ändå.

Vi står inför ett nytt år och vet inte vad som kommer att hända,

och det ska vi vara tacksamma för!!

På tolvslaget 31/12 2013 så visste vi barmhärtigt nog inte att

Liza skulle tas ifrån oss, och det genom en fruktansvärd olycka.

Vi har tagit oss igenom det första svåra året, men sorgen mattas

aldrig av. Tiden läker inte alla sår!!

På tolvslaget ifjol var det förstås ledsamt, ingen av oss kunde

känna någon glädje.

 Många försökte "trösta oss" med att 2015 bara kunde bli bättre.

Men på julaftonsförmiddagen så fick vi en fruktansvärd nyhet:

Lykkes pappa var död!

När hans familj kom hem till oss och berättade, så blev det en

känsla av att vara i en mardröm, 

Vi försökte så gott vi kunde att göra julaftonen till något fint

och bra för barnbarnen, och det tror jag vi lyckades ganska bra med.

Lykke (som kom till oss dagen innan jul) hade

naturligtvis många funderingar, och vi vuxna

försökte förklara så gott vi kunde. 

Det märks tydligt att hon förstår mer nu än för

ett år sedan när Liza dog. Därför är det viktigt

att inte "mörka" något, utan att vara öppen och

 försöka svara på de frågor hon ställer.

 På kvällen när det blev tyst och stilla i huset så brast

det för mig. Jag grät över att Lykke har blivit föräldralös,

över orättvisan i att så unga människor rycks ifrån oss och

så blev sorgen över Liza så mycket starkare den kvällen.

Jag känner så mycket för hans föräldrar, syskon, släktingar och

vänner, vet vilket helvete de går igenom nu.

Vad som händer med Lykke är det ingen som vet, allt ligger

i socialens händer. Men i nuläget så finns vi och farfars, och

vi gör så gott vi kan för att hon ska känna trygghet i denna

fruktansvärda situation!

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥

//Mamma

Da'n före doppareda'n

Dessa dagar innan jul har det dykt upp bilder av Liza nästan

 hela tiden: jag "ser" hennes glädje över alla traditioner som

vi har i familjen.

Det är fortfarande så fruktansvärt ofattbart att hon inte ska fira

med oss, istället måste vi åka upp till hennes grav och tända ljus.

Men jag vet att hon ändå på något sätt finns med oss,

att hon delar Lykkes glädje över tomten som kommer

med paket.

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥

//Mamma

Jul nummer två...

...utan Liza närmar sig, och OJ vad det känns tungt.

Det känns mycket jobbigare i år, det känns som att allt sitter

 i tjära! Men det var väl som så att ifjol var chocken så stor, så

då kändes det "bra" att kunna fokusera på något konkret.

  Jag som alltid varit ute i god tid när det gäller julklappar, i år

har jag knappt börjat!

 Men på fredag ska Johan och jag ta itu med det, vi har i alla fall

ganska bra koll på vad som ska köpas.

 När det kommer till maten, så har vi

aldrig haft ett överflöd på julbordet.

Köttbullarna gör jag själv, men det

andra finns faktiskt att köpa på ICA!

 Bakningen då? Jo det blir väl några sorters

kakor, det är ju bra att ha nånting att bjuda på.

Strassburgare och drömmar är givna, en ny favorit

hos döttrarna har blivit nougatkakor. 

Jag bakade dem första gången julen -13, Liza

älskade dem så de är för alltid förknippade med henne.

Jag säger bara en sak: tack gode gud för att det blir mörkt

tidigt! Det blir bara en "vanlig" städning, det får bli en riktig 

vårstädning sen istället.

 Pyntat har jag i alla fall gjort, tomtarna

står där de alltid har stått.

 I år har jag som synes frossat i hyacinter. 30 kronor

för tre stycken på ICA, det har blivit ett gäng med

arrangemang. Liza (som så många andra med henne)

älskade doften, tur att ingen av oss är allergiska!

När jag och Lykke häromveckan satt och pratade

om julklappar, så sa hon att "mamma måste också

få en". När jag frågade vad hon trodde att Liza ville

ha, svarade hon ett hjärta.

Så jag ska försöka hitta något fint som vi kan lägga

på graven på julafton!

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥

//Mamma

För ett år sedan

Klockan 10.00 den 28/11 2014...

Lykke begravde sin mamma.
Johan och jag vår dotter.
Rebecca, Beatrice, Saga och Sanna sin syster.

Min mamma sitt barnbarn.

Jag minns vissa delar av begravningen, det som

etsat sig fast mest är när Lykke lade en teckning på kistan.

Vi hade ett enormt stöd från släkt och vänner,

och minnesstunden blev ett fint avslut.

 Ett hundratal hade skänkt gåvor till olika fonder,

de flesta till BRIS som vi hade önskat.

 Under minnesstunden läste prästen upp ett flertal (inte alla) 

namn på personer som gett Liza en sista hälsning.

Upptäckte igår kväll när jag läste igenom alla papper, att jag

inte ens minns hälften av alla namn.

En sak som glädjer mig lite extra är alla "oväntade" människor,

att de tänkt på Liza och oss värmer verkligen! 

 Igår gjorde jag för första gången i mitt liv en krans av

granris, det var pillrigt och stickigt men jag blev nöjd.

Har tänkt att åka upp till graven idag och lägga dit den, samt att

kolla att alla ljus fungerar som de ska.

Så sant!

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥

//Mamma

Man ska aldrig sluta förundras...

...över människor, eller så är jag väldigt dum och godtrogen!

Så här var det: jag får vänförfrågningar på FB lite nu och då.

De flesta vet jag vilka de är, eller som i det här fallet trodde jag

mig veta vem det var.

När jag "godkänt" henne började hon skicka meddelanden på

Messenger, så i lördags svarade jag. (En liten varning för
svordomar!)

Redan här började vi (jag och två av döttrarna) ana oråd...

...och här var det saker som inte alls stämde.

Men här flög jag i taket och blev heligt förbannad,

kollade upp henne på "Hitta" och "Birthday".

Big surprise...hon existerade inte!

Samtidigt som hon blockade mig, så tog jag bort henne som vän.

Jag tycker det är skamligt att komma åt mig genom att låtsas vara

Lizas vän, speciellt när det gäller såna här saker.

Men man lär sig ju som bekant av sina misstag, hädanefter kommer 

jag att tänka mig för både en och två gånger!

Avslutningsvis en vacker dikt:

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥

//Mamma

Ett år har gått...

 ...och nu har vi påbörjat det andra. Vi har gått igenom allt det där

med "första julen/påsken/födelsedagen utan Liza".

Julen ifjol har jag bara svaga minnen av: all kraft gick åt till att

försöka ge barn och barnbarn en sån fin jul som möjligt trots

omständigheterna.

Jag tror att den här julen blir svårare, för nu lever jag/vi inte i det

vakuum som jag/vi gjorde då. Chocken var alltför stor...

 Vi tog oss igenom årsdagen, åkte till graven och tände ljus...

 ...och åkte till "Torget" där hon och Tommy bodde.

Men på kvällen blev det jobbigt, då räknade jag ner

timmarna och minuterna som de hade kvar att leva.

Natten till torsdag blev det dåligt med sömn, och jag har varit

låg och nedstämd de senaste dagarna.

Men i morse när jag gjorde i ordning frukosten, så mindes jag

helt plötsligt drömmen jag hade i natt.

För första gången sedan Liza dog, så drömde jag om henne! 

Hon var så glad och levande, och för mig kändes det så härligt

att få "se" henne igen.

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥

//Mamma

Vi har varit på...

Det var en vacker ceremoni i en nästan

fullsatt kyrka, men anledningen till varför

vi var där kändes så himla fel.

Bilden talar för sig själv...

Vackert och stämningsfullt med alla tända ljus på kyrkogården.

Lykke. Johan och jag var upp i fredags, vi tände fler ljus än

det som finns i lyktan som är format som ett hjärta.

Har en knäpp känsla av att jag vill att det ska vara ljust hos Liza!

Hoppas jag/vi har styrkan att möta de jobbiga dagar som väntar,

jag har försökt förbereda mig mentalt på det.

Men brister det så brister det, det är bara att följa med i alla

jobbiga känslor som kommer framöver!

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥

//Mamma

Snart årsdag(ar)

Nästa vecka är det då dags för det datum jag har

gruvat mig för, nämligen årsdagen av Lizas död.

Det var den fjärde november klockan 23.53 hon dog,

 men som vår äldsta dotter sa så är det den femte

som blir den egentliga dagen för oss.

Johan och jag fick beskedet 01.30 och några timmar senare var

alla i familjen informerade.

Den dagen minns jag faktiskt det mesta av, jag var som jag har

skrivit tidigare helt klar och väldigt handlingskraftig!

Men för mig är den tredje också en sorts

årsdag, ca 13.30 var sista gången jag träffade

Liza. Vi kramade om varandra, jag pussade som

vanligt henne på kinden och sa "jag älskar dig".

Det är jag "glad" för, att vi inte på något sätt skildes

åt som ovänner.

För några år sedan köpte jag en klocka till Liza som hon

använde ofta.

Har hela tiden trott att den förstördes i branden, men i lördags

 hittade Johan den hemma hos oss.

Jag blev förstås ledsen när jag såg den, men samtidigt "lycklig"

över att vi har något personligt kvar efter henne!

Den här fina bilden skickade min kusin till mig...

På lördag är det minnesgudstjänst, då tänds ett ljus för bland

annat Liza.

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥

//Mamma

Ännu en jobbig tisdag...

Fotot tog jag i slutet av april...

Till vänster stod huset där Liza och Tommy bodde (likadant

som det röda), här ser man hur de fixat till marken efter branden.

Bergskörsbärsträdet som Tommys mamma

och jag planterade 1 juli, det står alldeles

intill den plats där huset stod.

 Rosorna blommar fortfarande fast vi är i slutet av oktober...

...och kärleksörten ser också fin ut.

Nedräkningen till årsdagen fortsätter, för varje dag blir klumpen i magen hårdare och större. Det dyker upp minnen när jag minst av allt anar det, och för ett ögonblick kan jag inte andas! Tänk att sorg och saknad kan göra så fruktansvärt ont...

Andra helgen den här månaden var jag i Stockholm tillsammans med tre av mina svägerskor. Det blev god mat och dryck, tid för shopping och ett besök på Älvsjömässan.

På lördagen var vi på Chinateatern och såg Jersey Boys.

När det återstod ca en kvart av föreställningen, så kom det en väldigt gripande scen som jag associerade till Liza. Jag var (förstås) inte alls beredd på det, så jag började storgråta och var tvungen att gå ut därifrån. 

Men att gråta känns "skönt" och befriande, det lättar för stunden att få ur sig sorgen och saknaden!

Lånad någonstans från nätet...

Det känns även skönt och befriande att jag har min blogg, jag bearbetar sorgen under tiden jag sitter och skriver. Sen blir den som en dagbok också, jag går tillbaka och läser gamla inlägg.

Som jag har nämnt tidigare så publicerar jag inte allt, vissa texter arkiveras för att de är väldigt personliga.

Som en bonus har jag fått stor och positiv respons på det jag skriver, både via personliga möten och kommentarer på FB och bloggen . Någon känner en tröst i att vi går igenom samma h-vete, och de flesta tycker att bloggen ger en bra bild av en sörjande människa och hur man bemöter hen.

Kan tänka mig att det finns de som tycker att:

* jag fiskar efter medlidande.

* jag blottar mig för mycket 

* jag bara skriver för att människor ska tycka synd om mig

* sorg är privat och ska inte basuneras ut

Men vet ni; det skiter jag fullständigt i!!!

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥

//Mamma