Hur går det...

...och/eller hur mår du? Innan jag hinner svara på det, så säger de flesta att det är en dum fråga. Men det tycker jag inte alls att det är, jag ser det som en ren och skär omtanke!

Svaret jag ger är att jag har dåliga dagar och sämre, det beror helt på dagsformen. Vad jag har märkt av är att jag oftare vill vara ensam, orkar inte vara social och trevlig. Trivs bäst hemmavid där jag kan fixa och dona, eller skingra tankarna med en serie på Netflix.

"Det finns ett rum i mina tankar dit bara jag får komma in.
Där många ofta står och bankar, men nyckeln dit är bara min.

När världen känns för tung och svår och kraven blir för många.
Då oro, smärta föder sår, när väggar känns för trånga.

Då går jag in, jag känner ro, jag stänger ute världen.
Jag finner trygghet i mitt bo långt bortom oroshärden.

Min egen vrå är ljus och varm, där far jag aldrig illa.
Dit in når aldrig världens harm, där är det lugnt och stilla.

Så låt mig vara själv ibland, försök ej låset dyrka.
Jag smiter ej från ansvarsband, jag hämtar bara styrka."

                        Lånad från nätet någonstans!

Liza med en några dagar gammal Lykke.

Fortfarande ramlar det in brev som är adresserade till Liza Olssons dödsbo, senast igår kom det ett sånt där saldobesked från hennes bank. Snart kommer den fullständiga obduktionsrapporten också, jag fasar för den dagen.

Naturligtvis vill jag veta den riktiga dödsorsaken, kanske få grepp om hon hann lida eller om allt gick så fort att hon inte var medveten om vad som hände.

Men samtidigt kommer det att bli som en käftsmäll att läsa den, har förstått att allt beskrivs väldigt kliniskt.

Får se hur jag gör den dagen det blir aktuellt...

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥
//Mamma

Tecken?

Besöket

Av: Okänd

Om du sent en kväll
känner en svag vind nära dig
bli inte rädd
Det är bara min själ
som reser för att besöka dig
och lämna en mjuk smekning
på din kind
önskar dig god natt…

Jag har aldrig trott på, eller rättare sagt reflekterat över, ett liv efter detta. Inte heller det här med att det bara är ett skal som begravs, att själen finns kvar någonstans runt oss och att den är evig.

Har läst berättelser om människor som dött, att de lämnat små hälsningar och tecken på att de finns kvar hos de anhöriga. I sanningens namn har jag tyckt att det varit lite så där flummigt!

Några dagar innan Lizas begravning, så skulle jag fylla på vatten i alla vaser som stod på bordet i vardagsrummet. Plötsligt råkade jag söla och det blev en stor fläck, så jag gick efter papper för att torka upp det.

När jag kom tillbaka så hajade jag till, undrade om jag inbillade mig eller såg i syne!

Ser ni vad jag ser, eller vill jag så gärna tro att fläcken har formen av det 

som jag förknippar med Liza?

Efter den händelsen så tror jag mer och mer på det som jag tidigare ansåg vara "flummeri". Det är en tröst i sorgen att ha en tro på att det finns ett liv efter detta, att Liza finns kvar hos oss. Om inte den trösten/vetskapen fanns, ja då skulle allt vara nattsvart.

Lizas sambos mamma och jag pratade om detta häromdagen. Bara för att det inte finns påtagliga och konkreta bevis på allt detta, så betyder det inte att det inte existerar. Det finns inga rätt eller fel i att tro på det, det är lite samma lika för de som har en tro på Gud. De har ju inte heller bevis på hans existens...

Nu kanske det är jag som flummar på, hoppas att ni som orkar läsa det jag skriver förstår vad jag menar. Men det är så många tankar som snurrar runt i huvudet, ibland är de förståeliga och ibland (läs ofta!) inte.

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥
//Mamma 

Att prata eller inte prata...

Lykkes treårsdag den 19 mars 2014

Ytterligare en "bra" punkt som Lars H Gustafsson skrivit om sorg och som stämmer så bra:
"Låt den drabbade berätta! Den som varit med om svåra och dramatiska händelser måste få berätta, många gånger, på olika sätt och inför olika människor. Varje gång man berättar förstår man lite bättre vad som verkligen hänt. Ibland vill man tala mycket och länge, ibland vill man bara vara tyst".

Igår ringde en gammal arbetskompis, jag blev så himla glad att hon hörde av sig. Det gick så lätt att prata med henne om Liza, men det var också för att vi inte talats vid sedan olyckan, att det var första gången jag berättade om allt för henne.

Men jag drar mig för att "upprepa mig" inför människor jag träffar oftare, är lite rädd för att de inte vill/orkar höra mig älta allt som hänt. Alla "varför" och "om inte"...
Återigen är jag glad att jag har den här bloggen, att få skriva av sig tankar och känslor. Men några av inläggen har jag inte publicerat, i nuläget känns de alltför privata!

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥
//Mamma

Om sorg

Jag läste en så bra artikel igår skriven av Lars H Gustafsson: "Åtta punkter om sorg", och det är speciellt den andra punkten som jag tycker är jätteviktig. 

I och med att vår familj hamnat i den här situationen, så har jag lärt mig så otroligt mycket om att bemöta en människa i sorg. Jag kommer inte att tveka att ta kontakt med hen, och inte heller att titta åt andra hållet när vi möts!

Se den som drabbats! Om du möter någon som drabbats, kanske på gatan, i en affär eller en korridor, gå då rakt fram till den du fått syn på, ta i hand eller krama om och säg något som: ”Vad roligt att se dig igen! Jag hörde om det som hänt dig. Hur har du det?” Eller något annat som visar att du vet och att du bryr dig om. När man varit med om svåra händelser blir man väldigt känslig. Om någon vänder bort blicken, går över till andra sidan gatan eller säger ett likgiltigt ”hejsan” eller ”tjena” och sedan bara går vidare känner man sig smutsig – eller spetälsk som några uttrycker det. Man skäms över sin sorg. Och det ska ingen någonsin behöva göra!

Det har gått tio veckor sedan Liza dog. Nu börjar jag märka av att några människor jag inte träffat sedan allt hände, de hejar som om inget har hänt. Det gör faktiskt ont!!

Beror det på att de inte vill göra mig ledsen? Tycker de att det har gått så lång tid, så att det är "för sent" att beklaga sorgen? Vet de inte vad de ska säga?

Men å andra sidan finns det betydligt fler människor som håller kontakten genom att ringa, skicka sms eller via meddelanden och kommentarer på FB. Gulle er♥

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka ♥♥♥

//Mamma

Förnuftet och känslorna

Liza på studentdagen 2007, då hon egentligen skulle haft ett långt liv framför sig!

Ödet ville annorlunda...

Jag vet att Liza inte finns med oss längre, men gör allt för att förtränga det. Vill inte tänka på aldrig mer och vad det faktiskt innebär!!

Gör det som krävs för att hålla tankarna borta: pysslar, har sett många serier på Netflix och försökt läsa böcker. Men så fort jag sätter mig ner med en bok, ja då börjar tankarna virvla iväg och jag kan inte koncentrera mig.

Det finns inget rätt eller fel när det gäller sorgebearbetning, det beror helt på vilken sorts människa man är. Att jag förtränger det i nuläget känns rätt för mig!

Har också kommit fram till att jag inte vill prata med någon kurator/psykolog, har försökt en gång men just nu är det inget för mig.
Dock har jag den här bloggen där jag kan ventilera känslorna, jag skriver och gråter om vartannat. Det känns skönt att skriva av sig!

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka ♥♥♥

//Mamma

Lillasyster och storasyster

Liza föddes den 10 maj 1988, vikt 3890 gram och 52 cm lång.

Här är det storasyster Rebecca 7 år som håller i henne, bredvid

sitter Bea 2 år.

Oj vad Liza var stolt när hon fick hålla i lillasyster

Sanna! Äntligen var det hennes tur, för Bea hade

hållit i Saga när det var dags för fotografering

till vår lokaltidning.

Jag fällde en tår när vi fick detta foto i julklapp för nio år sedan,

de äldre tjejerna hade fixat och trixat för att hitta en tid som passade.

♥Våra underbara ungar♥

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka ♥♥♥

//Mamma

Sanningens ord

Bilden lånad från Google!

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka ♥♥♥
//Mamma

Två månader

Om drygt en timme, då är det exakt två månader sedan polisen ringde på hos oss och berättade att vår älskade dotter befarades ha omkommit.
Just då dog en del av mig också...
Har ofta tänkt och förundrat mig över de som förlorat ett barn: hur kan de överleva något sånt?
Svaret är: det gör man, det måste man!
Livet blir inte detsamma, men man kan inte bara lägga sig ner. I mitt fall så finns det fyra döttrar till, och dessutom sju barnbarn.
För deras skull så håller jag ihop, men visst brister det det några gånger per dag. Då tillåter jag mig att gråta och vara ledsen...

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka ♥♥♥
//Mamma

En otroligt jobbig dag

Jag försöker ju att inte tänka på Liza, det gör alldeles

för ont.

Men idag har gråten bara kommit

över mig, och det utan förvarning.

Gud vad jag saknar dig!!!

I morgon ska jag åka upp till graven, tända ljus,

och prata med henne. 

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka ♥♥♥

//Mamma

Nyårsafton

Sanna och jag var upp till Lizas grav på eftermiddagen, ville

se till att alla ljusen lyste.

Det är fortfarande så ofattbart att hon inte finns med oss längre,

särskilt jobbigt var det förstås under julhelgen.

Men en del av Liza finns alltid kvar, lilla Lykke som är en

kopia av sin mamma både till utseende och sätt!

Igår var det också en ovanligt kämpig dag, speciellt när det

började närma sig tolvslaget.

Då kom tankarna på Liza, tankar som jag i vanliga fall försöker

förtränga. Jag har inte riktigt tagit in än att jag aldrig mer får

krama om henne, att hon aldrig mer ringer och frågar

 om jag vill komma över på en kopp kaffe, eller att hon aldrig

mer kommer hem och hälsar på.

Det finns så många "aldrig mer", två ord som jag hatar så

in i helvete!!!

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka ♥♥♥

//Mamma