Jag älskar dig till månen och tillbaka...

...det brukade Liza och jag säga till varandra,

och det är därför jag avslutar mina blogginlägg

med de orden.

Fick ett tips av en FB-vän att dessa små

tavlor finns att köpa via en webshop.

Så nu står den där på "Lizas plats" tillsammans med ljus,

änglar och fotografier. 

 Bilden lånad från Princess Essentials, därifrån skickade jag
efter detta armband. Yngsta dottern hade sett det
på Twitter, jag lade in beställningen i torsdags...

...och fick det igår. Snabba ryck!

Idag är det 112 dagar sedan Liza dog. Det känns som en evighet sedan, samtidigt är det som om allt hände igår.

Numera så orkar jag inte tränga bort tankarna på henne, och de dyker upp när jag minst av allt anar det. Till exempel att hon aldrig fick se filmen Fifty shades of grey, hon försökte utan framgång att få mig att läsa böckerna. 

När jag träffar Lykke och ser Liza i henne, både till utseende och sätt. Jag blir så jäkla ledsen över att hon ska växa upp utan sin mamma, att hon som äldre inte kommer att ha några minnen av henne.

När jag var yngre så trodde jag i min enfald att sorg hade ett "utgångsdatum", att när man sörjt en viss tid så var allt bra igen. Idag vet jag att jag alltid kommer att sörja Liza. Just nu är jag i någon fas i sorgeprocessen, men efter vad jag läst så blir sorgen lite lättare att bära längre fram.

Jag är medlem i  VSFB (Vi Som Förlorat Barn), där pratas det om "före"- och "efterliv". Har insett att jag aldrig kommer att bli samma människa som innan den 4/11. 

På värsta tänkbara sätt har jag fått lära mig att livet är skört, att allt kan ändras på ett ögonblick. Sånt som bara händer andra, men som faktiskt hände mig!

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥

//Mamma

Torkade rosor...

 Veckan innan Liza dog så var jag till IKEA tillsammans med

Beas familj. Då köpte jag denna "ljuslåda", men hade egentligen

ingen aning om vad jag skulle använda den till.

 Veckorna efter dödsfallet fick vi många buketter som innehöll

rosor som jag torkade allt eftersom.

Lade dem sedan i lådan, och eftersom den har ett lock

så har blomdoften bevarats.

Den lilla rosen inuti ängeln, den

fick jag av Liza för 14 år sedan. 

Vi hade antingen bråkat eller så 

hade hon gjort något, rosen var i

alla fall ett sätt att säga förlåt på.

 Lådan lyser upp ett mörkt hörn i

 hallen uppe, och den står på ett

gammalt akvarium som nu tjänst-

gör som tidningsförvaring!

 Tavlan som hänger ovanför...

Ett hopp om att hon finns hos mig, f*n vad jag saknar henne!!!

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥

//Mamma

Bluff eller inte?

Jag har aldrig tidigare haft några funderingar på ett liv efter

detta, det vill säga inte förrän nu.

Tanken på att allt tar slut i och med döden, det gör alldeles för

ont och är för tröstlöst att ta in.

 Kanske är det så att jag tolkar vissa saker för att den

tanken ger mig tröst, det kan lika gärna vara så simpelt

som tillfälligheter.

Jag vill ju så gärna tro...

Har bjudit med Lizas bästa kompis S till det här eventet, det var

hon som tidigare gav mig idén till det.

Jag åker dit med öppet sinne, har absolut inga förväntningar

eller förhoppningar alls.

Det program han är med i, Det okända, har jag aldrig sett,

däremot har jag googlat hans namn och läst både hyllningar och

sågningar av honom.

Folk får tänka vad de vill om detta, men jag undanber mig

nedlåtande kommentarer. Jag hoppas att alla håller de negativa

tankarna för sig själva, för jag behöver inte ta del av dem!

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥

//Mamma

Tisdagarna är värst...

...för då räknar jag ner timmarna. Alltså hur många timmar Liza och Tommy hade kvar att leva den där j*vla tisdagen i november. 

Idag är det tre månader sedan de dog.

Nu kan jag inte längre skjuta ifrån mig/förtränga tankarna på Liza. Flera gånger per dag dyker det upp saker som jag associerar med henne, så det är en skitjobbig period just nu.

När sorgen slår till får jag svårt att andas, det känns som om något griper tag inuti bröstet och vrider om. Men det är bara att följa med... att gråta till tårarna tar slut för den gången.

Det känns lättare en stund efter gråten, man får så att säga lätta på trycket. Det är så jobbiga känslor som ska fram: ilska, förtvivlan och sorg. Dessutom dyker hela tiden frågan upp, den fråga som jag aldrig kommer att få svar på: VARFÖR??

Liza 10 månader, en liten spjuver♥

♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥

//Mamma