...och nu har vi påbörjat det andra. Vi har gått igenom allt det där
med "första julen/påsken/födelsedagen utan Liza".
Julen ifjol har jag bara svaga minnen av: all kraft gick åt till att
försöka ge barn och barnbarn en sån fin jul som möjligt trots
omständigheterna.
Jag tror att den här julen blir svårare, för nu lever jag/vi inte i det
vakuum som jag/vi gjorde då. Chocken var alltför stor...
Vi tog oss igenom årsdagen, åkte till graven och tände ljus...
...och åkte till "Torget" där hon och Tommy bodde.
Men på kvällen blev det jobbigt, då räknade jag ner
timmarna och minuterna som de hade kvar att leva.
Natten till torsdag blev det dåligt med sömn, och jag har varit
låg och nedstämd de senaste dagarna.
Men i morse när jag gjorde i ordning frukosten, så mindes jag
helt plötsligt drömmen jag hade i natt.
För första gången sedan Liza dog, så drömde jag om henne!
Hon var så glad och levande, och för mig kändes det så härligt
att få "se" henne igen.
♥♥♥ Liza: jag älskar dig till månen och tillbaka! ♥♥♥
//Mamma
1 kommentar:
Även om vi inte alls gått gått igenom samma sak, har vi mist någon som vi älskar väldigt högt och jag kan verkligen känna igen mig i det du skriver.
Alla andra människor pratade om att "bara du har gått igenom det första året, med den första påsken, julen, födelsedagen"...och jadajadajada. De människorna vet inte vad de pratar om, även om de försöker tala i all välmening.
Min egen erfarenhet liknar den du beskriver - det första året var ett år av chock och vakum. Man var liksom inte med. Alls. Man förstod ingenting. Man var bara ledsen.
Det är sen allting börjar. När det väl sjunker in. Det jävliga som hänt.
Alla mina omtankar till dig och din familj! <3
Ta hand om er! <3
Kram <3
Skicka en kommentar